Livet kan verkligen vara ett riktigt pain in the ass, varför kan inte allt bara vara bra & enkelt för en gångskull. Nej självklart inte för min ska det alltid gå så jävla sämst, eller egentligen inte för mig, för min mamma. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till eller göra. Ena sekunden vill jag bara skrika på henne och vara arg men nästa sekund så vill jag bara säga att allt löser sig och att jag älskar henne. Jag känner mig verkligen som om jag är bruten itu.

Utbildade utomstående personer säger att jag ska backa några steg och vara hårdare mot henne, sätta mina gränser, jag vet det jag har hört det på mina kurser, men det är så svårt att vara elak mot henne. Jag blir så rädd att något ska hända om jag skulle vara hård mot henne, men jag får inte tänka så. Jag kommer själv att komma ner i samma träsk som henne. Jag känner att jag börjar bli lite mer deprimerad för varje dag, orkar inte träna, orkar inte gå till jobbet, orkar ingenting. Har bara lust att ligga hemma i min ensamhet. Tycker så synd om Alex också som måste se mig så här ledsen. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.